De flesta av oss kan nog känna igen att vi har olika sidor i vår personlighet. Ett tydligt exempel är när vi upplever inre konflikt. Om jag går och velar ifall jag ska ta det där nya jobbet som verkar utmanande och svårt, eller om jag ska vara kvar på mitt välkända men lite tråkiga arbete, så är det ju som att jag har två sidor i mig som vill olika saker. En som verkar gilla utmaning och omväxling, en annan som föredrar tryggheten i det välkända. Ett annat sätt att synliggöra vår inre mångfald är att tänka på hur olika kontext kan få oss att tänka, känna och agera på olika sätt. Är du likadan om du är trygg eller känner dig hotad, om du har en bra dag eller känner dig deppig, om du träffar din chef eller är med dina barn?
Idag har de flesta psykologiska traditioner sätt att beskriva den här mångfalden i våra personligheter. Inom kognitiv psykologi kan man tala om att vi har olika ”scheman” som kan aktiveras i olika situationer, i psykodynamisk tradition används begreppet ”självtillstånd” för att beskriva samma sak. Psykosyntesens grundare Roberto Assagioli var tidigt ute med att beskriva mångfalden i personligheten som något helt normalt och icke-patologiskt, och han kallade det för ”delpersonligheter”.
Att tänka på våra olika sidor som delpersonligheter har i mitt tycke många fördelar. Vår relation till olika aspekter av oss själva liknar på många sätt de relationer vi har till andra människor, och att tala om delpersonligheter snarare än att använda ett mer tekniskt begrepp kan göra det lättare att se det. Om jag har en person i min närhet som jag inte tycker om och som jag behandlar avvisande eller nedlåtande så är det lätt att begripa att den personen inte kommer att visa sina bästa sidor mot mig. Den som känner sig ogillad och avvisad kanske drar sig undan, eller kanske svarar med att behandla mig med samma ogillande. Om jag har någon i mitt liv som jag tycker om och behandlar med förståelse och respekt så är chansen naturligtvis större att den människan också behandlar mig väl. Allt detta är rätt självklart när vi tänker på vår relation med andra, men ändå kan det vara lätt att missa att det är precis likadant i vår relation med oss själva. Om jag dömer sidor av mig själv som dåliga så kommer de att fortsätta vara problematiska för mig, om jag kan möta mig själv med större förståelse och acceptans så kan det som jag tyckte var dåliga sidor visa sig innehålla något värdefullt.
Nu kanske någon som orkat läsa så här långt vill protestera: ”Hallå, det finns faktiskt delar av mig som vill slå folk på käften ibland. Är inte det dåligt? Säger du att det är ok och att jag ska göra det?” Nej inte riktigt, det finns naturligtvis dåliga beteenden. Men det är skillnad mellan beteenden som kan vara bättre eller sämre, och de underliggande behov som de bottnar i. Det finns inga dåliga behov, men det kan finnas dåliga sätt att försöka uppfylla dem. Den som går runt med en del inombords som vill slå folk på käften har kanske svårt att sätta gränser på ett bra sätt och hamnar i att ofta känna sig utnyttjad. Ilskan blir då en signal på ett legitimt behov som behöver tas på allvar. När vi förstår och accepterar de behov som olika sidor inom oss är ett uttryck för, kan det också bli möjligt att hitta fungerande sätt att möta behoven.